De flesta känner till eller har hört talas om den amerikanska TV-serien “ER” som i svensk översättning kallades “Cityakuten”. Serien sändes under 15 års tid mellan 1994-2009 och utspelade sig i Chicago på County General Hospitals akutavdelning. Serien hyllades och älskades av många. Framför allt gav den en trovärdighet åt sjukhusseriegenren och banade väg för många efterföljare.
Under de första säsongerna får man bland annat stifta bekantskap med järngänget dr Mark Greene (Anthony Edwards), dr Susan Lewis (Sherry 
Stringfield), dr Douglas Ross (George Clooney), dr Peter Benton (Eriq La Salle) samt chefssjuksköterskan Carol Hathaway (Julianna Margulies). Många team har sedan kommit och gått under åren.
Det som gjorde TV-serien tittarvänlig var helt enkelt att den skildrade det dagliga mötet mellan personalen och patienterna samt gav en inblick i trovärdiga förhållanden och relationer läkarna emellan. Arbetsliv och privatliv vävdes samman på ett sätt som visserligen kan kännas igen från andra sjukhusserier med den skillnaden att Cityakuten lyckades förmedla äkthet, sympati och värme samt ödmjukhet inför livets skörhet.
Serien blev oerhört populär världen över och är av många olika anledningar ett absolut måste i sjukhusseriesammanhang. De snabba vändningarna på akutavdelningen speglar nämligen på ett ypperligt sätt döden och dramatiken som får människor att fundera över livets stora frågor. Cityakuten behandlar dessa frågor med den respekt och äkthet de förtjänar.
Cityakuten visar på ett målande sätt hur varje karaktär har en ny historia att berätta som både engagerar och berör. Kanske beror framgången också på att läkarna låter sig beröras på ett sätt som gör dem mänskliga. Eftersom alla människor har ett förhållande till sjukhusvärlden är det lätt att leva sig in i det som sker. Otaliga fall har rullat in och ut genom akutens dörrar och ställt allt på sin spets. En hel del av läkarna blev också själva patienter och fick uppleva och samtidigt förmedla ett unikt perspektiv. Ingen lämnades oberörd när den sympatiske dr Greene fick en obotlig hjärntumör och trots att han opererades tog den slutligen hans liv. Tragik samsas med kärlek, romantik, komedi, avundsjuka, födelse och död i en gigantisk gott och blandat mix som slutligen sträckte sig över 15 säsonger.
Serien speglade också hur personalens privatliv och arbetsliv färgade av sig på varandra. Hur de hanterade den snabba takten, kaos, oroligheter och yrkesmässiga problem. Att befinna sig i en miljö där våldsamma patienter och knarkare är vardagsmat samt att samtidigt behandla både offer och förövare i trafikolyckor kräver en hel del vilket serien återspeglar.
Unikt är också perspektivet och frågorna som serien väcker hos tittaren som ofta får reflektera över hur de själva hade tänkt, känt eller agerat i en viss situation. Seriens känsla av äkthet har hyllats otaliga gånger och det har man användandet av medicinskt kunniga manusförfattare att tacka för.