Ett mentalsjukhusvar tidigare en större institution där man vårdade patienter med psykisk ohälsa. Antingen var man intagen eller besökande. Innan 1929 fanns det en sinnessjuklagstiftning och man skilde då på två typer av sjukhus – hospital (för patienter som ansågs vara botbara) och asyler (för patienter som inte sågs vara botbara). År 1929 avskaffades asylinrättningarna och de kom istället att heta sinnessjukhus. Det fanns avdelningar som kallades för stormavdelningar och där vårdades patienter som var våldsamma eller akut psykotiska. Under 1950-talet kom det neuroleptika och antipsykotiska farmaka som kunde häva en psykos och därmed stängdes stormavdelningarna. Under början av 1960-talet fanns det 31 svenska mentalsjukhus som var fristående.
Beckomberga
Fick sitt namn eftersom det låg i Beckomberga i Stockholm. När det under sekelskiftet var brist på platser för sinnessjuka började bygget av ett nytt sinnessjukhus att planeras. När det stod färdigt 1933 stängdes Katarina sinnessjukhus, det sjukhus som innan varit Stockholms största sjukhus där människor med psykiska sjukdomar vårdades. Under mitten av 1900-talet var Beckomberga ett av Sveriges och även Europas största mentalsjukhus och hade omkring 2 000 patienter. I och med den psykiatrireform som trädde i kraft 1995 beslöts det att sjukhuset skulle läggas ner och då fanns det endast omkring 200 vårdplatser kvar. Sjukhuset hade ett tjugotal byggnader, där många var så kallade vårdpaviljonger där olika typer av patienter var intagna. Det fanns även byggnader för personal, verkstad, kök, administration, gravkapell med mera. Under den tiden kunde inte sinnessjukhus få företagslån som vissa privata sjukhus kan få i dag.
Mellan 1932–1938 fanns det närmare 5 000 personer som togs in på Beckomberga sjukhus, varav vissa blev intagna flera gånger. Det var ett litet överskott på kvinnliga patienter och de som fick läggas in var mellan sex och nittiofem år gamla. På Beckomberga sjukhus användes flera olika behandlingsmetoder som till exempel ECT-behandling och lobotomi.
Under 1980 dök antidepressivamediciner upp, en medicin med mindre biverkningar. Den diagnos som i dag heter bipolär sjukdom kallades innan manodepressiv sjukdom. Litium var en, och är än i dag, medicin som används för den diagnosen. När det gäller schizofreni så pågår det än i dag intensiv forskning.
Psykiatrin i dag
Ligger ofta i ett vanligt sjukhus eller en enskild byggnad i närheten. De som har en psykisk diagnos tillhör oftast en psykiatrisk öppenvård för numera finns det inte många sängplatser kvar på avdelningarna och de som blir intagna får bara vistas där under den period som är mest kritisk. Då observeras patienten och får medicin som förbättrar tillståndet. Efter utskrivning får patienten istället regelbundet besöka den öppna psykiatrin i den kommun den bor i. Så det har förändrats otroligt mycket inom psykiatrin eller mentalsjukvården som det från början hette. Från stora sjukhus med flera tusen sängplatser till dagens cirka tio.